Medicin.

Medicin:

Kroppen har många egna olika mekanismer för att kontrollera eller driva fram olika kemiska reaktioner. Antal kemiska reaktioner i cellen eller i kroppen är otroligt stort och det måste kontrolleras och hjälps till på olika sätt. Det finns kemiska ämnen som hjälper till att driva fram olika kemiska reaktioner. Nästan alltid är det en reaktions kedja, dvs en reaktion som leder till en andra som leder till en tredje och vidare. De vanligaste molekyler som hjälper till att driva fram kemiska reaktioner är enzymer, hormoner och olika signalsubstanser.

Ett enzym är ett protein som kan fungera som en biologisk katalysator. Det är alltså ett ämne som påbörjar och påskyndar kemiska reaktioner. Det som är speciellt med enzymer är att de hjälper till utan att själva förbrukas. Eftersom biologiskt liv bygger på kemiska reaktioner har enzymer en avgörande betydelse.
Hormoner är molekyler som fungerar som budbärare från en cell eller organ i kroppen till en annan cell eller grupp av celler. Alla flercelliga organismer producerar hormoner, även växter.
Hormonerna kan verka över kortare eller längre avstånd. I de flesta fall frisätts hormonerna i blodbanan, och verkar på ett målorgan som kan finnas i en helt annan del av kroppen än där hormonet tillverkas.
En signalsubstans är en molekyl som förmedlar en nervsignal på kemisk väg från en nervcell till en annan i nervsystemet. När vi känner, tänker, upplever och minns är signalsubstanser inblandade. Exempel är dopamin eller adrenalin. Signalsubstanser brukar inverka genom att de fastnar på cellens yta. De fastnar på cellens yta på en plats som kallas receptor. Och när de fastnar på receptorer kan de hjälpa till med en specifik kemisk reaktion.

Dessa tre ”huvud” medhjälpare är livsnödvändiga. Men vad händer när de inte fungerar som de ska? Ju, då blir man sjuk.
Rubbningarna kan ibland vara medfödda eller på grund av ett virus eller en bakterie.

En del läkemedel fungerar så att de försöker härma (efterlikna) kroppens egen signalsubstans (som inte fungerar som den ska). Ett bra exempel på denna kategori är insulin. Hormonet insulin som finns i kroppen är en signalsubstans som kan fästa sig på cellens yta. När ett insulin binds till en cellyta ökar cellens upptag av glukos (socker) och då sjunker halten av socker i blodet. Insulin gör alltså att sockerhalten i blodet minskas. En människa som drabbas av diabetes har inte tillräckligt med insulin i kroppen. Sockerhalten i blodet kan inte regleras optimalt och det kan leda till alvarliga konsekvenser. Medicin för diabetes sjuka innehåller då insulin som härmar det naturliga insulinet.

Andra läkemedel fungerar så att de hämmar (bromsar) verkan av en kropps signalsubstans och på så sätt leder de till ett bättre tillstånd hos den sjuke. Läkemedlet binds alltså till receptorerna på cellens yta och hindrar därmed kroppens egna signalsubstanser från att bindas där. De vanliga signalsubstanserna kan inte fungera på rätt sätt, eftersom receptorerna är upptagna av läkemedlet. Exempel på detta är olika beta blockerare medicin mot högt blodtryck. Läkemedlet fäster sig i receptorerna och det hindrar signalsubstanser som normalt ökar blodtrycket, att binda sig till sina receptorer.

Det finns läkemedel som härmar enzymer istället för hormoner eller signalsubstanser. Ett exempel på denna kategori är medicin mot Parkinson. Hos människor som drabbas av Parkinson fungerar inte ämnet dopamin som det ska. Dopamin saknas helt eller delvis hos de sjuka. Medicin mot Parkinson (t ex selegiline) hämmar det dopamin nedbrytande enzymet MAO-B.
Det sista exempel är av läkemedel som hämmar enzymer. Magnecyl, eller andra läkemedel som innehåller acetylsalicylsyra är världens vanligaste läkemedel. De används mot feber och inflammationer. Kroppen framställer ett ämne som kallas prostaglandin som orsakar feber och inflammationer. Prostaglandin bildas av ett speciellt enzym i kroppen. Läkemedlet hämmar detta enzyms aktivitet och på så sätt hindras bildningen av prostaglandin.

En annan intressant skillnad är mellan sjukdomar som uppstår av bakterier respektive virus. Sjukdomar som uppstår p.g.a bakterier bekämpas med läkemedel som antigen dödar eller hämmar bakterierna. Penicillin t ex dödar bakterierna genom att det hindrar bakterierna från att bilda ett cellmembran. Bakterierna överlever inte som följd. Läkemedel som innehåller sulfa hämmar däremot bakteriers tillväxt genom att de hämmar viktiga enzymer hos bakterier som är ansvariga för tillväxten.

Virus är de minsta biologiska enheterna som kan infektera levande organismer. Virus brukar inte räknas som en livsform, då de saknar egen ämnesomsättning, utan beskrivs ofta snarare som "ett mellanting mellan liv och död materia". De kan inte föröka sig utan att infektera en levande cell. Med hjälp av cellens maskineri tillverkar viruset fler viruspartiklar.
Virus kan infektera alla levande organismer så som bakterier, växter, djur och människor.
Virus kan inte förflytta sig av egen kraft, utan förlitar sig på att det förr eller senare kommer i kontakt med en möjlig värdcell av rätt slag för just denna typ av virus. Virus sprids ofta via kroppsvätskor och avföring, direkt kontakt med smittokälla eller via luften. Då virus inte är levande partiklar är många mycket motståndskraftiga mot tuffa miljöer både utanför och innanför kroppen.

Detta gör att det är mycket svårare att bekämpa virus än bakterier. Problemet är att få fram läkemedel som endast skadar viruset utan att skada den sjuke egna celler.
HIV-medicinen AZT hämmar HIV-virusets tillväxt men dödar inte viruset. Samtidigt ingriper det också i normala cellers tillväxt och delning. Bieffekterna är för stora, kan man väl tycka. De finns dock läkemedel mot virus som inte ingriper i normala celler. Vissa läkemedel mot herpesvirus hämmar virusenzymet och de hindrar förökningen av herpesviruset, men utan att skada normala kroppsceller.

Alla exempel ovan beskrivs med en viss förenkling av verkligheten. Ofta är det så att det finns flera orsaker och verkan och flera faktorer är inblandade. Kroppens reaktioner är mer komplicerande och saker och ting hänger ihop. Enzymer som kan påverkas av signalsubstanser som i sin tur påverkar hormoner. Reaktionskedjan kan innehålla många steg.

Men för att kunna förstå saker och ting måste man förenkla verkligheten, eller åtminstone ”dela den till mindre bitar”.