Replikation.

Replikation.

Replikation är den process som dubblerar DNA-molekylen vid celldelningen så att en kopia av molekylen kan hamna i varje dottercell. På så sätt förs den genetiska informationen vidare från cellgeneration till cellgeneration.
Replikationen i en eukaryot cell är omfångsrik och komplex. Flera olika enzym deltar i reaktionerna och det krävs både snabba och exakta metoder vilket uppfylls genom att en rad olika enzym verkar tillsammans.

Vid celldelningen rätas dubbelspiralen i DNA-molekylen ut, och de två kedjorna skiljs åt likt de två delarna av ett blixtlås under inverkan av enzymet helikas. Med hjälp av ett flertal proteiner och enzymer varav det viktigaste är DNA-polymeras byggs en ny komplementär kedja upp genom att matchande nukleotider läggs på plats. Snart har två nya kompletta identiska DNA-molekyler bildats. De två nya DNA-molekylerna hamnar sedan i varsin dottercell.
Oftast sker denna DNA-replikation utan problem och de båda nya DNA-molekylerna blir identiska med den ursprungliga. Ibland inträffar emellertid ett fel i kopieringen och den genetiska informationen har förändrats; en mutation har uppstått. Cellen har olika system för att upptäcka och reparera sådana fel kopieringar, men det hjälper inte alltid. Olika former av yttre påverkan som till exempel hög energetisk strålning eller olika kemikalier ökar antalet mutationer.






















Repliktion: En DNA molekyl blir två identiska kopior.



RNA molekyl.

RNA, ribonukleinsyra är en molekyl som finns i alla levande organismer. Hos levande celler finns det genetiska materialet i form av den besläktade, mer stabilamolekylen DNA medan RNA återfinns i mer kortlivade molekyler. En del virus har sitt genom uppbyggt av RNA, exempelvis HIV.
Molekylen är uppbyggd som en kedja av sammankopplade nukleotider. Varje nukleotid består av en socker och fosfat molekyler, samt en av de möjliga fyra kvävebaser, precis som hos DNA. Kvävebaserna som finns i RNA är adenin, uracil (U), guanin och cytosin.
Till skillnad från DNA som har de kemiska kvävebaserna A, T, C och G så har RNA bokstaven U för uracil i stället för T. Vilket ger A, U, C och G.

RNA-molekylen är oftast enkelsträngad, till skillnad från DNA:s dubbelspiral bestående av två kedjor.


Olika typer av RNA har olika biologiska funktion. De vanligaste formerna av RNA är:

1) mRNA, budbärar-RNA, på engelska messenger-RNA. mRNA är ett steg på vägen i informationsöverföringen från gen till protein. Budbärar-RNA överför informationen om hur proteinet ska byggas upp från cellkärnans arvsmassa till ribosomerna ute i cytoplasman, där proteinerna tillverkas.

2) rRNA, ribosom-RNA, som tillsammans med olika proteiner bygger upp ribosomerna.

3) tRNA, transport-RNA, som kopplar sig till aminosyrorna och transporterar dem till proteintillverkningen i ribosomerna. Det finns en tRNA-variant för varje typ av aminosyra.